Oron växer och exploderar snart
januari 11, 2010
Idag är en dag då jag kräver Herr Winnerbäck och även Fröken Melissa Horn’s sällskap. Magen är orolig. Hela min kropp är orolig. Nervös. Undrande.
Förbannat förbannat förbannat ledsen och orolig.
Jag ska dricka upp mitt sista kaffe, låta disken stå odiskad ännu en dag, låta dammråttorna bråka med varandra ytterligare några timmar. Jag ska borsta tänderna, men deodoranten får vänta. Mascaran ska få sitta på fransarna trots att den suttit där sedan igår morse. Jag ska dra på mig en mössa för att inte visa min unkna frisyr. Jag ska plugga in musik i mina öron för att se om den kan hjälpa mig att komma fram till det bästa beslutet, eller i annat fall försöka få den att dämpa min tankar och min oro för en stund. Jag ska gå, gå och gå. Gå bort min oro och nedstämdhet. Jag kommer fundera på vägen, det vet jag. Jag kommer fundera på om man ska leva sitt liv helt efter sin egen vilja och känsla eller om man ska leva för en annan människa.
Förbannat förbannat förbannat ledsen och orolig.
